När man har nått gränsen för svek.. Det märks. Jag är waaaay over. Då gör minsta sak ont. Hatar att när man väl börjar vara avslappnad med en människa, så får man ett svek tillbaka. Spelar ingen roll hur stort eller allvarligt det är, det är fortfarande ett svek. Jag är trött på att gråta ensam massor av onödiga tårar till folk som faktiskt inte är värt det. Folk tänker inte längre än vad deras näsa räcker - egoism. Sånna människor tänker inte "hmm, jag kanske inte ska säga/göra så här för jag sårar faktiskt personen då." Utan de tänker "hmm, jag tycker så här och då är det bäst - jag är bäst!" De fattar ingenting!  De krossar det man byggt upp. Som en bulldozer, bom-krasch-pang-poff. Borta! Nu måste jag börja om, tack så jä*a mycket.

Jag är ju riktigt arg, igår var jag jätte ledsen idag har jag bara lust att skälla ut dessa personer. Så de förstår hur mycket andra människor lider av deras egoistiska beteende, men de skulle aldrig förstå iaf. Jag är även alldeles för snäll, skulle aldrig palla det. Men om människan sa det öga mot öga, då... Rätt ska faktiskt vara rätt, är trött på att vara den förbannade dörrmattan. Riktigt trött och utsliten.

JAG VILL INTE MER.
Kan inte alla idioter hålla sig borta ifrån mig!?