-

Melroose.

Datum: 2013-04-05 /10:44:00 / Melroose & Tindra /

Speciellt med min häst

Jag ägde Melroose Mamma, Majka. Kommer aldrig glömma den dagen vi bestämde oss att betäcka henne. redan från den stunden kändes allt så rätt. Dräktigheten gick bara bra, tänk att det var ett litet liv där inne!

Den bästa dagen i mitt liv var när Melroose kom till världen. Majka hade en svår förlossning, så vi fick hjälpa att dra ut Melroose försiktigt. Sen stod hon där, min perfekta varelse. En långbent tös med utstrålning och en stor skjuten stjärn i pannan. Men så hittade hon inte till ljuvret.. Majka försökte visa henne med mulen i flera timmar. Nu var det riktigt kritiskt.. Alla andra gick ut ett tag, jag gick in ensam in i boxen. Jag visste att Majka litade på mig. Utan att fysiskt visa så försökte jag visa Melroose till ljuvret. två sekunder - hon hittade det! Jag rusade ut till de andra och tårarna sprutade. Vilken känsla, den är obeskrivbar.

Melroose växte mer och mer för varje dag som gick. När hon var ett år gammal så hände det som inte fick hända.. Vi fick avliva Majka, det kom så plötsligt. Från den dagen lovade jag mig själv att för evigt vaka och ta hand om min Melroose oavett vad. Det gick ett par dagar så haltade Melroose..

Vi åkte till klinik med henne och det visade sig att hon hade bärrandsröta i alla fyra hovar, varav det hade letat sig upp långt i tre. Speciellt en bakhov.. Jag visste inte vad jag skulle känna och säga. Melroose var tvungen att sövas ner och opereras. Kommer aldrig glömma veterinärens ord: "Det finns en liten chans att hon klarar det här, ni måste vara beredda på det värsta." Tiden gick så långsamt under operationen.

Plötsligt ringde dem från kliniken; "Hon är en riktig kämpe! Melroose mår jätte bra och operationen gick bra." Vilken lättnad! När vi sen kom till kliniken stod min ögonsten med alert blick och gnäggade till oss. Känslan är obeskrivbar som jag kände där och då.

Den jobbiga resan var inte slut där. Väl hemma fick vi sköta om hovarna varje dag, hon hade en lååång boxvila och gick med gips på tre hovar. När det väl var borta, så såg inte ens bakhovarna ut som hovar längre. Vi trodde hon aldrig skulle bli normal igen. Tiden gick och vi var envetna på att hennes hovar skulle bli bra igen. Det blev bättre och bättre. Hon var nästan helt bra efter ett år.

En dag när jag skulle hämta henne i sommarhagen så kom hon inte när jag ropade. Hon kommer alltid! Jag gick in i hagen ovetandes om vad som hänt.. Melroose hade fastnat i tråden. Hon stod helt stilla med ett rejält sår på höger bakben. Skräcken, tomheten och tårarna kom. Jag bet ihop och fick hantera det här. Vi tog in henne och ringde veterinär. Melroose hade tur, det var precis så att inte senan hade gott. Men detta skulle ta tid att läka. Dag ut och dag in kämpade vi med detta och det blev bra efter sommaren. Idag har hon ett ärr som påminner om detta.

Jaa, nu blir detta en mer historia om vår resa. Men det jag vill ha sagt är att Melroose är speciell för hon är en kämpe utan dess like. Hon har ett hjärta av guld och blir alltid glad att se en. Jag har ridit in henne själv och idag är hon en fantastisk 4-åring. Hon litar på mig så som jag litar på henne. Melroose är en unik häst.

Idag är hon helt frisk, har inte haft någon bärrandsröta på två och ett halvt år ungefär. Hon är lyckligare än någonsin och jag älskar henne över allt annat.

Postat av: Anneli Johansson
Datum: 2013-04-05 Klockan: 11:35:28 | Kika in här: http://stallekekullen.blogg.se

En riktig kämpe <3

Svar: Verkligen <3

Julia