Att kunna se och ta på lyckan. Men att inte kunna känna den i hjärtat och själen.. Så har det varit för mig nästan varje dag på senaste. Jag är så frustrerad för jag försöker. Jag brukar känna så mycket, jag kan känna kärlek på miljontals mils avstånd. Men just nu består mina känslor nästan bara av likgiltighet. Vissa glimtar dyker upp då jag känner äkta lycka. Men vågar i den stunden knappt stanna upp och verkligen känna den. Jag är för rädd för att den ska försvinna. Bra saker leder alltid till bakslag. Ursäkta att pessimisten kommer fram. Jag brukar vara en optimist, men jag är bara realistisk. Tråkigt men sant.

Jag ser fram emot den dagen som jag vågar vila i stunden av äkta lycka igen. För det är ju det vi lever på. Just nu har jag bara en tom själ som behöver fyllas.

Tråkigt inlägg för er som läser kanske, men jag är tillbaka till mitt original-bloggande. Like it or leave it.

Vill inte tynga någon annan med mitt tråkiga tjat. Att skriva av sig hjälper faktiskt mycket. Att jag sen väljer att göra det på en offentlig blogg är min ensak. Men jag hoppas på att folk som känner likadant inte känner sig lika ensamma. För ingen ska behöva känna sig ensam.

Det var allt för denna natten. Kram och sovgott.