En av mina absoluta största svagheter det är att vara ensam. Jag är inte trygg i mig själv, så det är olidligt. Just nu är inte ens mina älskade vovvar här. Det är så tyst och tomt. Tomrummet jag har inombords får rum att eka. Stressen att alltid fylla tomrummet är jobbig, jag vill fylla den varje sekund. Jag blir lätt beroende av människor/djur som får mig att må bra, de som lyckas fylla tomrummet. Det är inte så konstigt, alla vill ju må bra. Det är bara naturligt. Men jag önskar att jag älskade mig själv, att jag trivdes i mitt egna sällskap, att jag kunde må bra i min ensamhet. Det är svårt, så svårt. 

 

Jag är så avis på folk som trivs med att vara ensamma. Varför är inte jag sån? Jag vet att mycket grundar sig i de jobbiga sakerna jag gått igenom. Men samtidigt så vad jag minns så har jag ALLTID varit sån. Det är som att jag föddes sådan. Jag föddes självständig, men med det enorma behovet av bekräftelse och närhet. För mig behöver inte det vara bokstavlig närhet, utan att bara vara i samma rum som någon som fyller ens tomrum, hämmar ensamheten. Men jag försöker träna på att vara ensam. Nu sitter jag ju här ensam, jag har inte värsta ångesten iaf. Det är så skönt att kunna skriva av sig lite. 

 

Om du läst enda hit, vill jag ge dig cred. Tack för att jag får dela med mig. Jag mår bra av att få skriva. Jag är inte heller rädd för att dela med mig, det är något fler borde göra. 

 

Sitter förresten och lyssnar på världens just nu bästa låt: