Jag fick en fråga på min tatuering om den betyder något särskilt, mitt svar är; ja, det gör den. Den har en stor och stark betydelse. Tänkte faktiskt dela med mig av delar av berättelsen bakom den. Jag har väntat på den dagen jag skulle vara redo att skriva om det. Så nu kommer det.

 

För många år sedan nu träffade jag min första riktiga kärlek. Han var perfekt. Jag var ung, naiv och kär. Jag var otroligt kär. Det första året vi var tillsammans var perfekt det med. Han var en bad boy, så många helger hade han varit i slagsmål så kom med diverse blåmärken, spruckna läppar osv. Men jag var aldrig i fara. Jag visste att han skyddade mig om det skulle hända något, han backade aldrig och smet undan.

 

Efter ca ett år började jag märka många skumma beteenden som jag tidigare inte märkt av. Han ljög för mig om allt, blev mer och mer svartsjuk. Minns såväl en dag som jag skulle ha på mig en kort jeanskjol, ni vet sån som var modern för några år sedan. Jag skulle ta på mig den så sa han plötlsligt: "Den där får du inte ha på dig, du ser ut som en hora i den." Jag tog illa vid mig och ifrågasatte varför han sa så. Det var bara en vanlig kjol och jag klädde mig inte det minsta horigt. Idag vet jag att jag skulle fly redan där, men jag var fast i hans nät. När jag ifrågasatte blev han väldigt arg. Jag fick inte ha något att säga om saken. Å detta var bara början.

 

Sakta men säkert tog han bort bit för bit av mig. Han trasade mig itu tills jag inte var någon egen Julia längre, jag var bara hans Julia.

 

Det fortsatte med kränkande ord. Dagligen kallade han mig "fitta, slyna, hora, äckliga slampa m.m" Alltid oprovocerat. Jag hade aldrig gjort honom något ont. Detta eskalerade till hot, han hotade att slå mig om jag lämnade honom. Självklart blev jag rädd, men trodde ändå att det var tomma hot. Tomma hot ur ilskan han bar på. Men det eskalerade mer tills jag var van vid att han kallade mig kränkande saker, hotade mig och till slut slog mig. Han hotade till och med att döda mig om jag lämnade honom vid flertalet tillfällen.

 

Jag var verkligen blind av kärleken. Jag stannade kvar av rädsla men också av blåögdhet. Jag var säker på att detta inte var honom, jag ville att han skulle bli så underbar som han var i början. Jag vet att du som läser detta nu förstår säkert inte. Det förväntar jag mig inte heller. Jag kan själv inte förstå till 100 procent, men jag vet. Jag vet vad jag kände, hur jag agerade och varför jag agerade som jag gjorde. Jag höll detta hemligt under hela vårat förhållande för att skydda honom, men också för att jag själv skämdes. Jag har alltid varit en stark och självständig person. Så hade jag låtit en enda person beröva mig på hela min själ. Då är man inte särskilt stark, tänkte jag. Jag ville inte visa mig svag för någon annan, att jag hamnat i en sådan situation. Jag skulle ta mig ur den ensam.

 

Jag var "ihop" med honom ca 3 år innan jag blev fri, sen var det ytterligare några år innan jag verkligen var fri. Det var en berg och dalbana. Varje gång som jag träffade honom fick jag ta emot både psykisk och fysisk misshandel. Varje gång. En gång när jag hade lämnat honom, så snodde han en bil och tog sig ut till mig vid 3-tiden på natten. Han vägrade släppa taget om mig, han hade mig hårt i sitt grepp. Jag var fast, det krävdes en oerhört stark inneboende styrka att våga fly.

 

Dagen då jag verkligen lämnade honom och ryckte mig fri, den dagen minns jag som det var igår. Det var vinter, isen och snön täckte landskapet. Jag var med ett par killkompisar och han ringde mig. Jag fick inte vara med dem, han tog sig dit och tvingade mig ut. Vägen hem har aldrig någonsin tidigare känt så lång men samtidigt så kort. Det var som en film, så surrealistiskt. jag stannade ett flertal gånger, gick ner på knä och bad om nåd. Jag förstod inte varför han var så arg på mig jämnt. Men han drog mig i håret om och om igen, tvingade med mig. Det var många minusgrader ute men jag minns inte ens att jag frös. Smärtan från tårarna och hans händer på min kropp tog över allt. Jag bad honom om och om igen att sluta med det som han höll på med. Sluta med alla lögner, all ilska, hat och våld. Han lyssnade inte. Han lyssnade aldrig på mig. Jag skulle bara gå och hålla käft annars slog han mig. Sista gången jag stannade sitter fastbränt i mitt sinne, djupt. Väldigt djupt. Jag var utmattad, gick ner på knä åter igen. Då såg jag till min skräck att han sträckte fram en kniv och sa: "Om du inte går så jävlar" Så tittade han på kniven och tittade på mig. Hans blick borrade sig igenom hela min själ, jag var avtrubbad och stelnade av rädsla men ändå tog likgiltigheten över mig,

 

Den dagen insåg något inom mig allvaret i min situation. Jag skulle ta mig ifrån honom, jag skulle slita mig loss innan det var för sent. Jag lyckades, kan knappt förstå det men jag lyckades.

 

Nu sitter jag här med en underbar fästman som jag älskar mest av allt. Ser tillbaka på denna tiden som en utanför-kroppen-upplevelse, kan knappt förstå att det hänt MIG men jag minns det såväl. Nu är det väldigt mycket mer än det lilla jag knappat ner här. Men detta är det jag får ur mig nu.

 

Min tatuering symbolerar FRIHET för mig. Jag är fri, jag tänker aldrig låta mig kontrolleras igen - aldrig.

 

Om det nu skulle vara så att det är någon där ute som läser detta och befinner sig i en liknande situation, hjälper jag väldigt gärna till. Jag vet vad man ska göra. Så tveka inte att höra av dig. Snälla ta det på allvar innan det är försent. Skriv en kommentar så mejlar jag dig. Jag vill hjälpa <3