Eller rättare sagt hur en "hästbiten" mor kan smitta sin dotter:
Vi tar det från början: Som liten flicka tillbringade jag all min fritid på Clarebergs ridklubb. Raden var alltid lång med flickor som köade utanför det ännu inte öppnade stallet tidiga helgmornar, allt för att hinna fram först till spiltan och ställa sin 10-litersspann med favvohästens namn skrivet i svart tusch innehållande diverse borstar.
 
Efter några år ordnade jag och syrran en stallplats. Jo, pappa och mamma lovade att köpa en ponny till oss om vi hittade en stallplats med gångavstånd hemifrån(men absolut inte på ridskolan då) Döm om förvåningen när vi lyckades med det som dom trodde var omöjligt. Men har man lovat så har man.
 Vi köpte världens mysigaste Islandshäst vid namn Lettir. Det var nu som mina föräldrar bestämde sig för att lära sig rida, och tur var väl det, för då blev vi fodervärdar åt en underbar Welsh cob Merlin ( Mulle).




 
Jag tränade för Maggan som var dressyrtränare regelbundet. Hon kände någon som skulle sälja sitt halvblod lämpad för dressyr. Det var då jag och Hambo började vara med på Lars Parmlers hoppträningar. Pappa red dressyr och jag hopptränade/markarbetade  mest.



Sedan kom tre barn till världen och ridningen blev sporadisk, ända tills Julia som fyraåring red första gången.
Jag minns det så väl när en stallkamrat stod på Gödselstacken och ropade: Den flickan kommer att bli något! Om inte annat hästtokig! För jag ser att hon har det i sig! Det var faktiskt en festlig syn: Blott fyra år självständigt ridandes på ett stort halvblod, och fick honom att göra som hon ville!
 Julia började rida regelbundet på ridskolan i Lo. För att senare börja på Alingsås ryttarsällskap, där vi köpte Majka som vi senare betäckte med Hip Hop, det resulterade i ett stoföl som idag hunnit bli 5 år! som ni bloggläsare mycket väl är bekanta med tror jag. Nu utvecklas Julia och Melroose mer och mer tillsammans för var dag som går!

/ Mamma Marie