Känner jag mig. Vilken svacka, vill bara att saker och ting ska flyta på. Är deppig, går med ett leende och låtsas som ingenting men inuti är det fullt av ångest. Skrikande ångest som vill klösa sig ut. Den växer och blir som ett krypande i skinnet och en klump i bröstet.

Jag hatar att känna tårarna bränna innanför ögonlocken, inte vilja gråta men det går inte att stoppa. Jag har någorlunda kontroll, lite som en maskin med on och off knapp. Men ibland tar sig ångesten ut. Fan.

Är avundsjuk på alla lyckliga människor. Jag är glad för deras skull men samtidigt avundsjuk. Jag har aldrig varit avundsjuk på saker och ting, utan denna genuina lycka. Detta flyt som folk har! Jag skulle bli glad om jag bara fick en liten gnutta av det.

Jaja, godnatt på er! Trots min deppighet så hoppas jag innerligt att ni är lyckliga och har en fantastisk helg! / En djup tjej