Mars 2009. Den där hemska, skrämmande och omtumlande olyckan. (Bilderna är ej ifrån just den dagen)




Jag red en häst vid namn Rozine, det var nästan snöstorm ute. Hon var en mycket känslig och pigg häst. Denna dagen var som alla andra, bara lite jobbigare med extremt mycket snö. Såg i stort sett ingenting. Vi var på en uteritt, det snöade inte så mycket till en början. Utan påvägen hem blev det extremt. Iaf så, det är en lång raksträcka till stallet (där jag stod förut). Plötsligt ifrån ingenstans så skenar hon iväg med mig på. Jag blev inte rädd till en början, har ju suttit på skenande hästar förut. Tillslut upptäckte jag att det gick verkligen inte att få stopp, hon var som paralyserad. Om det hade kommit ett stup hade vi skenat rakt ner i det. Till min fruktan ser jag iaf ingången till stallet, "jävlar hon kommer springa in i stallet". Desperat försökte jag få stopp, mamma grejade med vattnet ett par meter bort. Mitt huvud smällde i dörrkarmen i stål, jag satt kvar. Rozine fortsatte in i boxen, jag smällde i stålkarmen till boxen snett bakåt.



På denna bilden ser ni öppningen, så jag slog i huvudet där uppe.

Mamma hittade mig sedan i stort sett hängandes över hästen och jag var knappt vid medvetande. Jag minns de närmsta timmarna mycket suddigt. Jag kommer ihåg att både ambulanshelikopter och ambulans kom. Jag frös, och de sa mitt namn hundratals gånger. Ena stunden blev det svart andra var det ljust ett par sekunder. I ambulansen försökte det sticka in dropp i armen på mig, men pga av chocken och kylan, så testade det 4 gånger förgäves. Den smärtan minns jag. Blåmärkerna satt kvar länge. Jag har aldrig fått ont av det innan. Den förbannade kylan alltså.. Väl på sjukhuset, minns jag allt som ett blurr. Det fortsatte med röntgen, stick i armar och mitt namn upprepades. Sedan låg jag på IVA, med massor av slangar. Jag klarade inte ens av att ställa mig upp och gå på toa. Kommer ihåg hur kissinödig jag var. Jag bara låg där i sängen.



Som tur var hade jag inte en enda fraktur, änglavakt kallas det!! Hjälmen sprack, det var den som räddade mig. Annars hade jag inte suttit här idag. Så rid INTE utan hjälm. Vad som helst kan hända. Det var en lugn uteritt och jag är en mycket rutinerad ryttare, ändå var olyckan framme.

Idag får jag leva med värk i nacken varje dag, som har lett till mycket försämrad migrän. Jag har fått en pisksnärtskada och sned rygg som jag för evigt får leva med. Detta har gjort att jag fick göra ett avbrott i studierna pga utmattningsdepression, av ständig värk och migrän flera dagar i veckan där jag bara ligger och kräks.