Red ett dressyrpass idag på Melroose. Första halvan kämpade hon emot mig och andra halvan kämpade hon med mig!

När jag hämtade henne i hagen kom hon i full galopp till mig. Jag märkte att hon var positiv! Det var när jag började kräva lite av henne som hon inte riktigt ville göra det jag ville. Kände en frustration inombords, hon har ju gått bättre än någonsin på senaste tiden. Varför ska vi backa typ 100 steg nu då?... Men jag kämpade mig igenom det, för jag vet att jag inte krävde för mycket. Det var värt det för sen var hon mjuk och samarbetsvillig!

Jag blev aldrig frustrerad så jag tog ut det över henne. Utan jag bet ihop. Det är bara så förbannat jobbigt fighten jag har med mig själv. Jag tycker aldrig jag räcker till. Överanalyserar mig själv inom ridningen. Jag tar helt enkelt ut frustrationen på mig själv, tillslut känner man sig bara som ett trasigt löv.

Iaf så är det så med unghästar, speciellt ston som Melroose, det går upp och det går ner. Det är det som är charmen lite med det. Å jag älskar Melroose precis lika mycket ändå!