Men nu tar jag iaf tag i det! Med det så har jag något som inte bloggen vet om, hehe. Jag är gravid i vecka 24! Så det blir en bebis i familjen nu också! 

Ni får nog räkna med att bloggen kommer handla mkt om bebis. Då det är en väldigt speciell situation jag är i. Därav mitt val att skriva av mig. Men framförallt för att jag blivit inspirerad av andra att dela med mig av min resa. Jag vet själv att det är lättare om man kan hitta någon i samma situation. Jag älskar er alla som stöttar mig, men man kan ändå känna sig ensam och tom. Så läser man om någon i samma sits. 

Nu kommer jag till saken: 

Jag och min kille fick ett tråkigt besked vid rutinultraljudet. Våran bebis har ett litet hål i magen, så lite tarmar ligger utanför. Det kallas gastroschisis. Det är väldigt ovanligt. Detta var såklart en chock att få veta. Man förväntar sig att allt ska vara bra med ens barn. Men jag höll mig lugn, vi åkte till Borås direkt och en läkare gjorde ultraljud. Så fick vi mer info. 

Jag kommer göra kejsarsnitt i vecka 36, med omedelbar operation på bebis så länge tarmarna inte är för svullna. Det brukar oftast räcka med en operation. När allt är fixat så får han inga komplikationer efteråt, bara ett litet ärr på magen. Men det blir lång sjukhusvistelse för oss. Så jag försöker förbereda mig så gott jag kan på att vi har en tuff tid framför oss. Det upptar inte min tanke hela tiden, men det måste finnas där med mig varje dag. Eftersom jag nu har en riskgraviditet, det är vanligt att de vill komma ut ännu tidigare än vecka 36 om det skulle ske måste jag vara snabb och uppmärksam. För då blir det ambulans med akutsnitt. 

Sen är det en sak som är svår att förklara med ord... Men jag bär ju på honom och han är nära mig varje sekund. Jag känner varje rörelse och älskar honom av hela mitt hjärta redan! Hela situationen är så påtaglig. Jag har iaf släppt skuldkänslor för vet att det inte är mitt fel, men i början kunde jag gråta för att jag kände att det var mitt fel, eftersom jag bär på honom. Men jag vet ju att det bara är otur. Otur som tillslut kommer bli bra! 

Känns även som en stor lättnad att få skriva av mig detta då jag dagligen får höra; du kommer inte få någon sömn, tänk på alla bajsblöjor, tänk vad barn skriker osv. 

Om de bara visste hur mkt jag längtar till det "normala"..!! De vet ju inte att situationen är annorlunda. Jag längtar så innerligt efter honom, jag längtar tills han skriker, bajsar och ger mig grå hår. För då vet jag att allt är bra. Det är ett "normalt" liv med spädbarn. 

Om jag ändå kunde vara inställd på att jag skulle komma hem med honom, få amma och börja det jobbiga men underbara livet, kort efter jag fött. Såklart kan komplikationer uppstå utan att man vet innan. Men det är inte så min situation är. Jag vet inte ens när jag kan få friheten att hålla i honom när jag vill, jag vet inte hur lång tid operationen tar och det är på honom.. Som just kommit till världen och får börja med en så tuff start. Jag har fullkomlig tillit till de på östra, men det betyder inte att det känns bra som mamma. Jag vet inte hur lång sjukhusvistelse det blir, det beror helt på. 

Just nu lever jag bara i denna process, flyter liksom med. Det är många koller på östra och det är prio 1 i livet. Jag håller mig stark trots maktlösheten. Jag förebereder mig inför tiden som kommer. Är inte tveksam om vi klarar det eller ej. För vi klarar allt! Men det är inte en sak man rycker axlarna åt. 

Men som sagt; jag kan gråta för jag vill bara hålla i honom och veta att allt är bra. Att vi liksom kan börja vårt liv. Jag, lillkillen och Robin. Vi vill ha trötta nätter med bajsblöjor och amning, bara vi är hemma och allt är bra. Han är vår prins.