Vi träffar Anna i stallet söder om Stockholm där hennes häst Ginni står uppstallad. När man ser henne till häst är det svårt att tro att hela vänster underskänkel är en protes. Det märks först när hon kommer ner från hästryggen och inte ens då är det uppenbart. Om man inte vet…
Anna berättar osentimentalt om olyckan som kostade henne benet och hennes ponny livet.
- Jag hade ridit ridlektion på Dicken på ridskolan. Det var september och när jag red från ridskolan började det skymma. Jag red en genare väg än den som mina föräldrar sagt att jag skulle rida, en väg som var mer trafikerad. Jag fick möte och den bilen blev omkörd. Han som mötte oss körde för fort, det har han erkänt, men såg oss. Bilen som körde om såg oss inte. Jag försökte få ner hästen i diket, men vi blev bländade och diket är tre meter djupt, så hästen tyckte inte att det var en bra idé. De har berättat att jag låg 200 meter bakom bilen när han väl fick stopp. Ponnyn dog med en gång, han blev träffad i bröstet. Om jag hade suttit på en stor häst hade jag förmodligen klarat mig oskadd!

Benet slets av
Annas ben slets mer eller mindre av under vänster knä och det hade kunnat gå riktigt illa om hon inte fått ett stigläder draget som tryckförband runt benet. Dessutom kom Annas kompis förbi olycksplatsen precis efter olyckan och hade sinnesnärvaro nog att hålla Anna vaken tills ambulansen kom.
- Hon var väl 18 år då och det är helt otroligt att hon fattade att hon skulle hålla mig vaken. Hon satt med mig och jag ville bara sova. Jag fattade inte alls att jag låg i ett dike och jag har inga minnen av att jag åkte ambulans, vilket jag var jättebesviken över efteråt. Jag är motorintresserad och efteråt ville jag veta vad det var för märke på ambulansen, men det var det ingen som noterat, säger Anna och garvar.
Hon fick stanna på sjukhuset i två veckor och samma dag som hon kom hem från sjukhuset var hon uppe på hästryggen igen. Samma kompis som hållit Anna vaken efter olyckan ringde på dörren och menade att om man ramlat av så måste man upp på ryggen igen direkt, för att inte bli rädd och nu hade det trots allt gått två veckor. Det var inget att be för.

Red i två timmar
Med hjälp av staplade drickabackar och lite baxande lyckades kompisen få upp Anna på ryggen på sin supersnälla d-ponny, trots att Anna var gipsad upp till höften! Egentligen skulle de bara gå en liten sväng, men innan Anna visste ordet av var de tillbaka på ridskolan och Anna fick träna på att trava!
- När vi kom tillbaka hade vi varit ute i två timmar! Då var min mamma ganska nervös, säger Anna.
I början tror hon inte att hon fattade hur mycket olyckan påverkat hennes liv. Hon hade dålig koll på vad en protes var och hon trodde att det var som att få tandprotes, ett ben av plast som alltid satt där. När hon fattade att det inte var så, att protesen skulle av och på när hon skulle sova, duscha och så vidare så struntade hon i den.
- Det här hände i Sundsvall och de är inte så bra på att göra proteser där, så den gjorde mest ont. Första året gick jag bara på kryckor och jag red utan protes. Jag fick lära om balansen, men allt annat satt där. Jag var förmodligen den enda som red på nybörjarlektion med ledare och red hästen på tygeln! Då var det inget konstigt att rida utan protes, nu skulle jag aldrig sätta mig på hästen utan.
I tonåren var det desto jobbigare. Ingen tonåring vill sticka ut från mängden och i en mindre stad så visste alla vem Anna var och vad som hade hänt.
- Mina kompisar skröt om mig, men jag ville bara vara som alla andra.

Mer liksidig än andra hästar
Anna beskriver sin häst Gianini som världens största pussgris.
- När jag går ut med kärran till dyngstacken så ser han mig från hagen och gnäggar hysteriskt tills jag kommer och hämtar honom. Han älskar att kela och jag kan inte gå upp i ridhuset om han inte har fått gosa en kvart. Det är viktigt för honom. Han ska pilla med håret och stoppa in huvudet under armen. Däremot hatar han att bli borstad!
Tvärt emot vad man skulle kunna tro så är Ginni liksidigare än de flesta hästar.
- Det är solklart för mig vad som är min svaghet, vilket det kanske inte är för alla ryttare. Jag tänker på det varenda sekund! Sedan är jag väldigt högerhänt och just nu tränar vi på att få min vänsterhand att göra saker själv. Vi har en tjej här i stallet som är nästan blind och jag funderade mycket över hur hon gör. Jag försöker rida som om jag var blind och känna varje steg hur hästen känns och inte titta så mycket. Om jag känner efter om hästen är mjuk i munnen så upptäcker jag det mycket snabbare än om jag koncentrerar mig på hur det ser ut, berättar Anna.

Hästen är bästa tränaren
Hon förklarar också att Ginni är van vid en svag och en stark skänkel och att han kan bli nervös när han känner en stark vänsterskänkel.
- Men han har god balans och är väldigt anpassningsbar, så när han lär känna en ryttare så anpassar han sig, säger Anna.
Anna är fylld av jävlar anamma och hon verkar inte låta sig hindras av någonting. I somras tog hon mc-körkort och köpte en motorcykel. Men även en sådan som Anna har dagar när det känns som om saker och ting går emot. Då blir hon peppad av Ginni.
- Min häst är min bästa tränare. Om jag tappar vår kontakt i en millisekund så talar han om det. Rider jag perfekt, så går han perfekt. Jag vet att om han går med båda öronen framåt så är jag körd, då har jag tappat kontakten och då gäller det att fort få tillbaka den. Skiter det sig så funderar jag över vad jag missade. Det är en väldig fördel att ha en så lyhörd häst för jag blir duktig på att rida, säger Anna.

Artikeln är ifrån 2005 och går att hitta på hippson



I senaste numret av hästmagazinet kan du läsa en ny artikel om henne och hennes OS-satsning!