En nerkortad version av inledningen till Bo Bengtssons bok "Vinthundar" som gavs ut av ICA förlaget 1974

Det började med en afghanvalp med långt och klingande namn. Hon var blondlockig och underskön men hade en vilja av järn och en förmåga att platta till välmenande besökare helt enkelt genom att se på dem, sedan vända bort den aristokratiska näsan och ge ifrån sig en stilla men uttrycksfull fnysning.
Man lär sig att man aldrig blir fullärd, och också att det existerar en förbluffande okunnighet om vinthundar: både rent allmänt om vad vinthundar är för slags djur, var de kommer ifrån och vad de egentligen är skapta att användas till och mer speciellt om hurdan vinthundens mentalitet egentligen är. Vilka blodslinjer som dominerat och vilka hundar som satt sin prägel på framtidens avel.
Det är vår förhoppning att läsaren ska lockas att utnyttja rashistoriken som en språngbräda för att lära sig mer om åtminstone någon av vinthundsraserna.
Kunskap kan därtill bidra till en något större förståelse för vinthundens egenart och ofta rätt särpräglade temperament .

"Temperament"

Citationstecken i rubriken är befogade, eftersom vinthundstemperament har blivit något av ett begrepp som ofta ges måttligt smickrande innebörd. Inte blir det hela bättre av att vinthundens vänner tenderar att prisa sina skyddslingars förståndsgåvor i så överdrivet högstämda ordalag att den må vara förlåten som närmar sig vinthunden med viss misstänksamhet (och då själv med all säkerhet blir minst lika misstänksamt bemött).

Reserverad asiat.

Sanningen är förstås att vinthundarna mentalt varken är bättre eller sämre utrustade än några andra hundar, däremot i de flesta fall definitivt annorlunda- och det vi inte förstår oss på brukar vi ju ha svårt att känna någon riktig uppskattning inför. En typisk vinthund är reserverad eller likgiltigt inställd till främlingar och bevarar alltid sin självständighet i långt högre grad än de flesta andra hundar. De är sällan lämpade för kadaverdisciplin och kan bli oerhört olydiga och svårhanterliga genom felaktig behandling. De är utpräglade familjehundar i ordets rätta bemärkelse såtillvida att de fäster sig vid några få människor som de tycker om att ha omkring sig, medan de i större folksamlingar slokar som vissna blomster och sällan visar sig från sin bästa sida.

Två temperamentstyper.

Det ovannämnda gäller av de vanligare vinthundsraserna främst urvinthunden salukin, som normalt ställer sig mycket reserverad gentemot främlingar. Afghanhunden demonstrerar oftare sitt oberoende genom en överlägsen arrogans och borzoin - den ryska vinthunden uthärdar med stillsam likgiltighet. De västerländska raserna som greyhound, whippet, Italiensk vinthund, hjort och varghund är alla mer normalt svansviftande och omedelbart tillgivna, men det är i varje fall inom ett par av dessa raser lätt att skilja på två typer av temperament ett västerländskt och ett asiatiskt.

Hund kontra vinthund

Det är väl, något förenklat, just det som är skillnaden mellan hundar och vinthundar: en vanlig hund tycker om dig hur du än är medan en vinthund tycker om dig efter förtjänst. I varje fall genomskådar den dig ständigt, även om den tolerant kan acceptera att människan har sina brister. Ursprunget till detta ofta reserverade högdragna och självständiga temperament är kanske att söka i en annan kultur, världsuppfattning och mentalitet än i vår egen. Om vi accepterar att vi själva är annorlunda än beduiner och  kirgiser, kanske man kan förstå att våra västeuropeiska hundar är en aning annorlunda jämfört med deras också?
Självklart håller det s.k. österländska temperamentet på att ändras allt eftersom våra uppfödare mer eller mindre medvetet väljer avelsdjur med en mentalitet som passar bättre in hos oss. Det är opraktiskt med afghaner som har ett frihetsbegär som medför att de kan vara borta ett par dagar utan att bekymra sig om följderna. Eller salukis som demonstrerar sin avsky för främlingar genom att klättra längs väggarna. Jag har alldeles för mycket erfarenhet av vad dessa självständiga afghaner kan hitta på när det gäller att stjäla, döda höns och uppträda livsfarligt i trafiken för att med någon större övertygelse kunna beklaga att vad man med vis rätt kallar det typiska temperamentet verkar vara på väg att försvinna. De orientaliska direktimporter jag stött på under senare år har också haft ett temperament som möjligen kan vara lämpligt i respektive ras vilda hemland, men knappast passar i vårt välordnade hörn av världen.

Inget likhetstecken mellan lydig och intelligent.

Å andra sidan – den dag då vinthundarna blivit mentalt utslätad rasgrupp lik vilka västerländska hundar som helst har vi förlorat något väsentligt, annorlunda och mycket fascinerande. Måhända går det att balansera någonstans mittemellan?
Den som hävdar att vinthundar är dumma, avslöjar endast sin egen okunnighet. Bara om man med intelligent menar lydig stämmer det att vinthundar brister i jämförelse med andra raser (även om nu tillräckligt många vinthundar är lydnadschampion för att peka på motsatta förhållandet). Personligen vill jag hellre definiera intelligens som självständigt handlande och tänkande och i så fall torde det knappast finnas några raser som överhuvudtaget överträffar vinthundarna.

(text lånad av: http://www.svvk.se/ )



Det kommer avsnitt längre fram om de olika raserna!