Den största anledningen till att bloggningen inte är så regelbunden och intressant är att jag känner mig omotiverad.

Jag känner mig inte omotiverad till allt bara allmänt nere i mig själv. Jag är vanligtvis den pigga, framåt och sociala tjejen. Men just nu känns det bara som jag haft en mask på mig för andras skull. Det har hänt grejer hela tiden och motgångarna verkar aldrig ta slut. Det tär på en.

Jag har ångest varje dag och mycket svår ångest flera gånger i veckan. Detta är något jag skäms över, vågar knappt tala om det för mina närmsta. Vill inte att de ska oroa sig för mig, sen vet jag vad många kommer säga... De kommer säga att allt ordnar sig osv. Jag vet att de bara vill väl men det är tyvärr saker jag har hört 100 gr förut.

Det är inte pinsamt att säga att man har ångest. Men den typen av ångest jag har nu är pinsam, jag har själv svårigheter att styra över den och den tar över mitt liv. Jag skäms. Jag skäms över att jag inte är stark nog och kan kontrollera den. Om jag kunde kontrollera den skulle jag packa ner den i en påse för evigt, kasta iväg den långt långt bort så den aldrig hittade tillbaka till mig.

Jag skriver om detta för det är mycket lättare att skriva om än att prata om. Jag vet inte om jag vågar prata om det egentliga som sitter och gnager. Kommer jag någonsin våga det? Det mest tyngsta som framkallat ångesten inom mig har jag aldrig pratat om, eller skrivit om. Det är dessutom så mycket. Vem orkar lyssna på det? Jag vill i te gråta, jag vill vara glad. Det är faktiskt sällan jag gråter men inombords gråter jag ofta.

Men just nu känner jag mig bara avtrubbad. Har nyss legat på sjukhus och orkar knappt göra något just nu. Har inte träffat min älskade häst på flera dagar... Vill bara må bra nu! Nu, nu, nu, nu!

Det är förjävligt rent ut sagt. Jag vill att allt ska gå fort.

Nu ska jag se till o våga använda min blogg till det jag skapade den för. Skriva om precis allt jag känner för. Det spelar ingen roll om främlingar läser om detta, det är faktiskt jobbigare att de som jag känner ska läsa om detta. Jag vill inte att folk plötsligt ska tycka synd om mig. Vill inte prata om min ångest. Men det skadar inte om det finns en vetskap. En vetskap till att jag kanske inte alltid är på topp. Men jag vill att alla ska veta att jag vill. Jag vill vara på topp jämnt, det är därför jag blir så frustrerad på min kropp.

Sen kommer jag alltid vara sån som hjälper andra. Det drar inte ner mig utan lyfter snarare upp mig. Det känns som min uppgift här på jorden. Att hjälpa människor, speciellt de som inte blir sedda eller hörda. Jag behöver inte vinna något själv på det men självklart gör det min dag att t.ex. se ett leende på en persons läppar som jag aldrig sett le innan.

Nu känns det lättare i bröstet. Kram på er alla! Kommentera gärna era egna erfarenheter.