Nu är jag och Robban hemma ifrån stallet, vi tog en riktig mysdag där med fika. Jag red Melroose, hon var billig idag - haha! För det första så hade hon mycket bus för sig när jag red (hon hade energi), sen försökte hon smita undan ifrån att gå i form. Börjar ju jobba med det nu, och det är inte lätt på en unghäst ska jag tala om för er! Ingenting är lätt när man har och göra med en dam som Melroose ^^ Iaf.. Hon var glad och framåt, blåste upp sig lite när vi var ute och red, var lite tittig o så. Sedan skulle vi in vid Rolfs gård, (har promenerat med henne där massvis av gånger) då blev det problem. För det första så var det lite is kvar där, men mest grus. Melroose är super kinkig med is och det förstår jag, för hon har halkat ganska illa några gånger. Men jag styrde henne där vi kunde gå utan problem. Nehepp, tvärstopp. Motorn la av, haha! Tog spöet på bogen, hon sneglade lite på mig typ "tror du verkligen jag tänker låta dig bestämma?" Just då kände jag att jag hade stor lust att bara bli rå-förbannad på henne, säga att hon måste göra som jag säger och blabla. Som om att hon skulle lyssna :P I stället, var jag envisast. Jag andades ett par gånger, försökte igen. Och igen, och igen, och igen. Det kanske är svårt för er att förstå att det är så svårt, speciellt eftersom ingen annan ridit henne. Men Melroose funkar såhär: Att det funkar inte ETT DUGG att försöka tro att man kan sätta sig på henne och så fort hon har minsta åsikt, så är det tre spörapp och hon bara ger med sig. Då vänder hon sig helt ifrån dig i stället. Med henne måsta man bara helt enkelt vara smartare och envisare. Om man låter tålamodet och ilskan ta över, då utnyttjar hon en till fullo. Jag var iaf lugn och envis, log lite inombords och kände "varför försöker hon ens, hon vet ju att jag alltid vinner". Tillslut gav hon med sikg iaf, var rädd för ett par saker men gick fram och lydde mig perfekt. Sedan gick vi hemåt, hon taktade lite och börjar söka sig neråt riktigt bra. Woho, I did it! Samtidigt var jag osäker när jag kom tillbaka, skönt att Robban var där och kunde ta ner mig på jorden igen. Jag kände mig så lugn, jag hade klarat det. Men samtidigt var jag rädd - Är jag hemmablind? Går det sämre i stället för bättre? Men det var som Robban sa: "att det går ju bra, att jag alltid löser situationen och att något sånt här har aldrig hänt tidigare."  Så jag känner mig trygg i mig själv nu och tänker:

Nu ska jag rida igen på lördag, får väl se hur det går. Men jag har en positiv inställning, det måste man!