Var ute på en härlig promenad idag med Melroose. Vi sprang och busade lite. Min tjej är så fin! Nästan hemma så hade vi en backe med djup snö att ta oss uppför, det var skit jobbigt! För mig iaf :P Jag fick ta stöd mot Melroose och hon hjälpte mig upp. Mätte även hur hög hon är idag 159 cm. Fortfarande högre bak så hon har kvar att växa, jag gissar som sagt fortfarande på 163 cm!


Igår kväll när jag skulle sova så läste jag som vanligt hästmagazinet. En artikel om Briar fick mitt hjärta att smälta, han är så vacker! Men väldigt ofta när jag läser just hästmagazinet får jag en tryckande känsla i bröstet. Jag vet nu vad det är och varför. Prestationsångest. Jag är rädd för att jag ska förstöra Melroose och har tidigare blivit väldigt pressad i ridningen. Eftersom hon har så fin stam i sig, speciellt hoppstam så har jag väldigt stor press på mig själv. Alltså dressyr är ju min grej, och det har jag upptäckt på det senaste. Hoppning är väldigt roligt men det finns inget så härligt och roligt som att rida dressyr! Tidigare skulle jag aldrig våga erkänna detta.. Jag har iaf väldigt mycket ångest över att om jag och Melroose ska tävla.. Alltså jag är en tävlingsmänniska när det väl gäller, för jag har mycket kämparglöd och är perfektionist. MEN, jag får bara ångest när jag tänker på tävling. Jag behöver faktiskt inte göra det för alla andra gör det! Ridsporten är bara en prestationsgrej nu för tiden. Jag håller endast på med hästar för att jag mår bra av det, tycker det är roligt, avslappnande och det är min fristad. De är underbara djur och Melroose är mitt allt. Jag tänker inte förstöra det genom att behöva prestera något i min fristad. det är så jag känner, sen finns det såklart dem som älskar att tävla, då säger jag bara - YOU GO! Men jag måste må bättre, få bättre självkänsla och sen kanske. För jag är säker på att jag och Melroose kommer tävla i framtiden, men det är inte det viktigaste. Vi får även se vilken nivå det blir på, för oss spelar inte det någon roll. Det viktigaste för mig är att Melroose mår bra, är en väluppfostrad och välriden häst. Vi har framtiden för oss och får se vad den har att erbjuda. :)

Jag har väldigt svårt att prata om detta med människor, för det är sällan folk förstår. De säger antingen att jag inte ska tänka så eller att jag kommer vilja tävla sen. Absolut, det tror jag med. Men jag vill verkligen inte tänka på det nu, prestation får mig att gråta nu för tiden. Jag kräver alltid för mycket av mig själv och tar nederlag väldigt hårt. Har aldrig varit en dålig förlorare, det är inte det. Utan jag ser ständigt fel hos mig själv. Har nu som smått börjat upptäcka hur bra alla de hästar jag haft tidigare, jämfört hur de var när de kom till mig. Så hästar kan jag :) Så om ni vill läsa en blogg där det är någon tjej som bara tävlar, får massvis av placeringar så har du hamnat fel. Detta är om mig Julia, min underbara häst och vårt liv. Att vi har kul tillsammans!