Melroose var tvungen att sövas ner och opereras. Kommer aldrig glömma veterinärens ord: "Det finns en liten chans att hon klarar det här, ni måste vara beredda på det värsta." Det är stora risker med att söva ner ett såpass stort djur. Tiden gick så långsamt under operationen. Jag låg hemma med influensan från hell och 40 grader feber. Vi gick runt i en fet bubbla med ångest och väntade på ett samtal, ett mycket viktigt samtal.

Plötsligt ringde dem från kliniken; "Hon är en riktig kämpe! Melroose mår jätte bra och operationen gick bra." Vilken lättnad!!! När vi senare kom till kliniken stod min ögonsten med alert blick och gnäggade till oss. Känslan är obeskrivbar som jag kände där och då. Hon hade varit vaken bara ett litet tag, men var redan sitt näst intill vanliga nyfikna jag. Hon var tvungen att stanna där ett par dagar innan vi fick ta med henne hem. Det var sjukt jobbigt att lämna henne där över natten. Men vi visste att hon var i goda händer.



Har inte en enda bild från detta. Så bjuder på ännu en härlig bild från premieringen. Som vi var på precis några dagar innan allt detta..

Den jobbiga resan var inte slut där. Väl hemma fick vi sköta om hovarna varje dag, hon hade en lång boxvila och gick med gips på tre hovar. En månad fick hon stå inne i box och inte sätta en enda hov utanför boxen. Var där varje dag och umgicks med henne. Sedan var det en lång period som hon bara fick gå rasthage, endast någon timme per dag som sedan utökades försiktigt. Under denna perioden var det många återbesök (förutom under boxvilan just). För att byta gips, kolla hur det läker osv. Vi märkte snabbt att hon mindes vad som händer i en klinik. Hon gick på transporten som en pärla. Men när vi kom fram så frös hon fast i backen och TOTAL-vägrade att gå in i kliniken. Så var det varje gång. Tillslut började hon till och med vägra även när vi skulle ut därifrån. Hon visste att vi skulle tillbaka igen och då var det något nytt som skulle kollas/göras och hon hade ju ont i hovarna. När gipset väl var borta, så såg inte ens bakhovarna ut som hovar längre. Vi trodde hon aldrig skulle bli normal igen. Det kändes hopplöst för en stund där, oddsen var inte jätte-bra att hovarna skulle bli helt normala. Tiden gick och vi var envetna på att hennes hovar skulle bli bra igen. Att vår älskling skulle bli bra igen! Det blev bättre och bättre. Hon var mycket bättre ett år efter operationen.



Jag och mamma fixade med hennes hovar varje dag, med elastic hov och annat medel vi fått från veterinären. Jag minns inte hur länge som vi gjorde detta varje dag, men VÄLDIGT länge var det iaf. Än idag gör vi detta några gånger/vecka, just smörjer på elastic hov. Efter detta har det hänt ca 5-10 gr att hon haft små fickor som till en början av bärrandsröta. Då har vi hällt i virkon i hålan. Eftersom det var så mycket av hovarna som fick skäras bort, försvann allt naturligt skydd. Det var även en period då hon fick bärrandsröta om och om igen ("bara" det, inget som hann klättra sig uppåt). Därför fick hon skos fram så snart det gick, när hovarna var såpass normala. Sedan fick hon skor bak strax innan hon fyllde 4 år. Eftersom hon ömmade väldigt mycket, högst troligt pga operationen. För det tar många år att få tillbaka de starka och helt friska hovarna. Så även om jag är för att unghästar ska gå barfota länge. Så gick det inte..

Så har vi detta med hovslagare.. Eftersom Melroose bara förknippade sina hovar med smärta. Så var en veterinär tvungen att komma ut och ge henne lugnande i blodet de första gångerna. Jag och mamma tränade även varje dag på sådana enkla saker som att lyfta hovarna. Men hon sparkades, stegrade, tryckte in en i väggen osv. Både jag och mamma har fått oss några sparkar. Men vi gav oss inte, för det var ju för hennes skull! Tillslut kunde vi använda ett slags pulver som blandades med vatten, så gav vi henne det under tungan. När det funkade fint så trappade vi ner detta försiktigt. I måndags fick hon i stort sett ingenting och skötte sig perfekt! Det var verkligen HELT UNDERBART!!! Hovslagaren vi haft de senaste åren är även helt fantastisk. Han har sådant tålamod med M, han är lugn och naturlig. Och framförallt envis!



Fina tjejen, mars i år.

Idag kan vi lyfta hovar utan problem, även kratsa. Det var längesen hon försökte pricka in en spark eller liknande. Men än idag märker man att hon är väldigt privat med sina hovar. Det är fullt förståeligt. Hon är en ögonkännare, "vem tänker pilla på mina ben/hovar nu. Är detta verkligen helt okej?..." Vi har ju byggt upp en enorm tillit pga detta, så för mig och mamma är det inga problem. Inte för att hon sparkat någon annan, men man ser skeptisen. Speciellt mot hovslagare, de ska ju låta om sig, slå i sömmar och sådant skumt. 

Nu lever jag inte med skräcken: Imorn kanske hon har bärrandsröta. Men hennes hovar ska bli ännu mer stärkta, även fast de redan är starka! Så har vi ett par år kvar innan jag vågar pusta ut helt.